Jag reflekterade precis med min klasskamrat tillika uppsatspartner om att det redan är 15 mars. Vad hände med februari? Inte för att jag sörjer öve det, är snarare helt överlycklig över att tiden går framåt och närmar sig det magiska datumet 12 mars. Då kommer han hem. Kommer ihåg den 7 januari då jag svettig och tårfylld lämmnade Pudong Airport. Såg honom vända sig om varannat steg och vinka medans jag stod kvar i en alldeles för varm jacka med alldeles för tjock tröja under och grät som ett otröstligt barn. Precis så var det. Precis som på film. Fast i verkligheten. Gick med mascara rinnande nerför kinderna igenom säkerhetskontrollen och stirrade argt på alla par som glatt tittade runt i tax-free shopen. Ensam gick jag och åt en sista laddning med dumplings innan mitt plan skulle gå. Väl framme i sverige efter en upp och ner vänd flygresa på sköna 11 timmar hämtade världens snällaste stoebror mig i ett kylslaget och snötäckt Göteborg. För ungefär miljonte gången började jag lipa igen när det visade sig att det bara var jag och tre andra kvar vid bagageutlämningen då det visade sig att min väska var kvar i Helsingfors.

Min bror hade varit och köpt en kasse laddad med mat. Mer omtänksamhet får man nog leta efter.

Veckorna efter det fylldes av ångest, pos-vacation-depression och längt, längt och längt.

Men nu. Solen skiner, mars har snart flugit förbi. Laddad med energi och sköna känslor inför att han kommer hem och att uppsatsen kommer gå vägen är jag på gång.

Isabell

Dagen började bra. Jag råkade göra sönder en hel påse med te och det visade sig att te-blad på golvet inte var någon hit. De fastnade under sockarna och när jag senare stod i badrummet och borstade tänderna såg jag att tebladen följt med in dit! Tid för städning fanns inte.

Det är vad jag fick göra det första jag kom hem +vika tvätt + bota värsta huvudvärken+ träna+ laga mat+ handla på Willys...

Det ska bli skönt att min pojkvän snart kommer hem igen så jag har någon att dela den ibland tunga och trista vardagen med.

  Isabell

Idag är viktig dag. 8 mars. Min mamma har namnsdag idag, Siw. Fint på något sätt att ha namnsdag på en såpass eminent dag som idag.

Jag är på praktik på ett bibliotek här i Göteborg under förra veckan och denna. Idag välkomnade den manliga bibliotekarien oss i sin egensydda lila velourdress som han sytt när han själv gick på Bibliotekshögskolan på 70-talet. Dessutom sjöng han lite fina låtar till morgonkaffet. Festligt. Han ville visa hur frigjorda de var på 70-talet genom att ha sin velourdress på sig och tyckte också att han hyllade kvinnodagen genom detta. Vilken idé. Varför tar inte alla män som levde på 70-talet på sig sina gamla velour-isar? De kanske inte finns kvar, vad vet jag. Jag tror min far använde sådan när det begav sig men vad vet jag, jag är ju 80-talist.

Enligt Amelia Adamo är vi 80-talister den generationen som är uppfostrade på silverfat och lata per automatik. Jag känner inte en enda 80-talist som är sådan. Däremot är vi fruktansvärt välutbildade, snygga och på g! Tycker jag, men återigen vad vet jag som 80-talist? (Haha) Gudrun Schyman har vid ett tillfälle sagt att hon gillar oss 80-talister eftersom vi ser på saker och ting utan att tyngas av problem. Det är väl en bra grej?

Hur som helst. Självklart har det på fenomenet Facebook idag haglat statusuppdateringar i stil med "imorgon är det männens dag igen, äntligen" "internationella tramsdagen" osv. Jag orkar inte! Vad är det karlarna känner sig så hotade av? Att media och samhället under en eller två dagar (om vi har tur) uppmärksammar kvinnor, jämställdhet osv utan att intervjua manschavunister som inte tycker att det finns något problem i Sverige eftersom kvinnorna här har det bättre än i Iran (ja men tacka fan för det). Istället intevjuas personer som är insatta i problematiken och inte beredda att ge sig bara för att retoriken i dagens politik går ut på att nedvärdera kampen för jämställdhet eftersom det ju som vi alla vet är värre för kvinnor i Iran. Missförstå mig inte men jag tycker inte att det går att göra en jämförelse mellan Iran och Sverige och "nöja" sig med den jämställdhet vi har idag. Det finns mycket, mycket kvar att göra.

Isabell