Jag kan med gott mod säga att jag är grundligt trött på slask. Herregud! Det är i och för sig mer snö än slask men det är halt och besvärligt. Jag önskar att det börjar försvinna snart. Någon som håller med mig?

Idag var jag inne i stan en sväng och köpte lite nya toppar. Hittade ett grymt snyggt linne med Marilyn Monroe tryck. Underbart, 149 spänn! Gjorde min dag. Eller det som egentligen gjorde min dag var att jag bokade resa till mig och Mattias. I juni åker vi, efter min examen. Resmålet blir varma härliga Tunisien i den mindre mysiga orten Hammamet. Lycka!

Isabell

i don't count the marks on the wall and i don't sleep well at all...suddenly i don't feel fine anymore.

Isabell

Det pratas på Fråga Doktorn om att det är viktigt med fikarast. Det tror jag med. Just nu avnjuter jag en riktigt lyckad kopp kaffe.

Jag känner mig som en pensionär när jag ser på det programmet men ofta så går det i repris på lagom-efter-middagen-tid. Jag får även förståelse för varför pensionärer tycker om detta program. Det känns som att det sitter två sjuksköterskor hemma i min soffa och klappar mig på axeln och säger att det är okej att jag har vätska i fötterna, hör dåligt eller har problem med höften. (Även om inte jag lider av dessa åkommor så känns det skönt att höra de vänliga och lite tröstande orden.) Löjligt jag vet men tänk så många ensamma och oroliga pensionärer det sitter runt om i landet som nog också tycker som jag. När jag pratar med min mormor som är 80+ så är den första hälften av samtalet en redogörelse av den senaste tidens krämpor. När morfar levde så var första hälften av samtalet en redogörelse för morfars insulin, hörapparater och andra åkommor. Nu pratar hon i alla fall om sina egna problem.

Mormor är den första inbjudna gästen till mitt 25-års firande i maj, vi är nämligen födda på samma dag. Mamma och pappa var på födelsedagskalas till mormor när det var dags att åka till BB med mig och mycket riktigt blev vi jubilarer på samma dag. Det första mormor sa när hon blev inbjuden var (förvånande nog inte oror över att inte komma pga krämpor, trafik och annat) att då måste jag ha en ny klänning. Klart mormor ska ha en ny klänning. Det ska jag med! Och visst ska hon sitta på hedersplats brevid min fasters man (som jag tror är den tjusigaste "kille" hon vet, trots att han är en bra bit över 60 år).

Har ni någon gammal person kvar i era liv?

Isabell

Jag måste rekommendera. Läs Katarina Wennstams viktiga böcker. Jag läste för ett antal år sedan "En riktig våldäktsman" och "Flickan och skulden". När Wennstam kom ut med sin första skönlitterära bok köpte jag den. Den stod på "att läsa" listan under en längre period och när jag åkte till Kina packade jag med mig "Smuts". Efter att ha läst 50 sidor kom jag med ständiga ursäkter för att få läsa en stund. Helt fast. Fruktansvärt viktig och upprörande bok. Bok nummer två heter "Dödergök" och den läser jag just nu. Den behandlar problematiken kring att det är vanligt förekommande att poliser även begår brott i hemmet. Den tredje boken heter "Alfahannen" och finns ute på bibliotek och bokhandlar nu.

När jag var yngre älskade jag att läsa böcker i serier. Detta är också en serie men ändå fristående, tycker om det formatet, när det inte blir för tjatigt. Böckerna är spänningsromaner och inte deckare med feta, tröga och alkholiserade män i huvudrollerna. Läs!

Allt detta känns så hemskt mycket viktigare än statistiken som jag just nu brottas med. Kan inte annat än längta till en annan tid när jag kan fokusera på intressanta och viktiga saker igen. Februari kommer gå fort.

Isabell

Ibland blir jag så ledsen över mediabruset. Var finns innehållet, kritiskt förhållningssätt, självkritik, genussynvinkel?

Jag vill bara stänga av allting. Tända levade ljus, dricka rättvisemärkt te och läsa texter värda att läsa, se filmer och dokumentärer värda att se, lyssna på musik värd att lyssna på.

Tacka vet jag Frida som skriver fantastiskt

http://medhjartatihanden.blogspot.com

Isabell

En kursare som jag tycker mycket om lade ner en bok i min väska förra veckan som vi diskuterar mycket men jag som jag aldrig läst. Bitterfittan. Min kursare berättade att när hon läste den fick hon så mycket obehagskänslor att hon vid flera tillfällen fick lägga ifrån sig boken. Upprörd helt enkelt.

För det första gillar jag omslaget. Och titeln. För att inte tala om innehållet. Igenkänningsfaktorn är hög. I vanliga fall brukar det vara en positiv sak att känna igen sig i temat av en bok. Inte i denna. Jag känner tydligt igen mig i alla omöjliga strukturer som vi kvinnor tvingas att inordna oss i. Allt från rakade armhålor, sättet att ta hand om sitt bara "den goda modern" till att stå i bakgrunden till män i skolor och på arbetsplatser. Sveland beskriver i ett stycke i boken hur berättar jaget på universitetet slogs av det faktum att filmvetenskaps studerande män kunde hålla långa monologer inför klassen och i princip upprepa exakt det läraren precis sagt och få obegränsat utrymme till det medans de kvinnliga studiekamraterna fogade sig och antecknade och eventuellt ställde någon fråga. Precis så har det varit på de flesta kurser jag läst på universitetsnivå, för att inte prata om grundskolan.

Min kloka mamma sa en gång till mig i en diskussion "att det "mammorna" sa på föräldramöten i skolan sällan togs upp till diskussion eller på allvar medans det papporna sa lyssnades noga på". Man kan ju också fundera på varför det mina storebröder gjort eller åstadkommit alltid är av större intresse på släktmiddagar än det jag åstadkommit.

Man kan lätt bli en bitterfitta, som Maria sveland så fint kallar det. Inget fel i det, för då reagerar man ju mot strukturer och mönster. Man finner sig bara inte.

Jag känner det lite som att jag blev kompis med Maria Sveland. Hon har fått en ny vän. Jag blir så glad och lycklig över att det finns så kloka, smarta, kunniga och bra kvinnor som gör att jag känner  att det finns andra som tänker som jag och gärna provocerar med obekväma frågor. Som när jag handlade en present till mitt kusinbarn och kassörskan frågade om jag ville ha blått eller rosa papper och jag svarade att jag vet inte för jag har inte frågat barnet vad det gillar för färg. Jag fick en sur min tillbaka.

Läs, läs, läs!

Isabell

Då är det klart. Den 19e december kommer jag att flyga till Shanghai. Från Helsingfors är det 9.5 sköna timmar på flyget, en barnlek om man jämför med flygningen till Sydney. Jag kommer att stanna till den 7e januari så jag är borta ungefär i tre underbara veckor. Det känns fortfarande helt ofattbart att jag ska åka iväg till freakin Kina och Shanghai...

Nu ska jag bara skaffa visum och vaccinera mig mot diverse intressanta sjukdomar såsom kolera och hepatit.

Så, jag börjar ta upp beställningar redan nu till alla er som vill ha en kinesisk guldkatt med vinkande arm!

Jag har blivit helt tom på idéer. Min tankekraft befinner sig just nu någon helt annanstans. Jag har miljoner saker att ta tag i just nu men jag går på tomgång.Tankarna rusar runt i huvudet och magen kniper av oroskänslor. Jag kommer sakna honom så otroligt mycket så jag kan inte föreställa mig. Fyra hela månader. Oändligt.

Jag tror lite kramar och fruktsallad kan hjälpa...

Isabell